2010-02-08

Tankar ang. barnen och att släppa taget...

När barnen var små oroade jag mig för att dom skulle trilla, klättra för högt, springa iväg eller sätta i halsen m.m. Listan över saker att oroa sig var/är lååååång. Det var inget konstigt att man som småbarnsmamma nojjade sig över en massa saker. Man fick det.

Men nu börjar barnen bli så stora att dom vill leka hos sina klasskamrater efter skolan. Jag känner inte alla hans klasskamrater och vad är värre är: jag känner inte deras föräldrar! Jag vet inte vad det är för människor. Jag tycker det är lite jobbigt att släppa barnen till en annan som kanske inte är så "hönsig" som mig. Som kollar in barnen (i smyg då) så att det inte sker ngt farligt.

Men jag kan ju inte säga nej till sonen som vill leka hos en för mig okänd kamrat bara för att hans mamma inte är bekväm med att han är hos nån jag inte kan efternamnet på ens.

Antar att det går över och man vänjer sig. Som 1:a gången barnen sov borta hos mormor som bebis. Usch- den natten sov man inte mkt.

Det är väl bara att acceptera (med en liten tår i ögonvrån) att barnen blir stora och inte behöver sin mamma för att leka.







Gud vad tiden går fort! Mammas lille gulleplutt som inte är så liten längre.

7 kommentarer:

Editor sa...

Det är ett svårt ämne. Klart att barnen ska få leka, men jag är likadan som du. Har upptäckt att bilstol och även bälte inte är självklarheter för alla. Tänk sen hur det blir när de blir ännu större.... nu förstår jag min egen mamma. :)

Alla bäckar små sa...

ja, det är väl som de säger, små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer. :-)

mamamekko sa...

Nu är ju Liam bara snart fyra, men när han börjar fråga om att leka med kompisar kommer jag garanterat känna som du. Man vill ju helst känna föräldrarna i fråga så man vet att barnen blir väl omhändertagna när de är där. Men som sagt man kan ju inte neka barnen att leka borta heller bara för att man är hönsig...
kram

Mari sa...

Va tror du jag tycker då...här får man stå i kö för att träffa dem ibland:-)

Sånt är livets sång..har haft barn som varit väldig sociala och älskat att leka och följa med andra barn hem, kanon tycker jag.
Fast alla vi ju olika.

Håll utkik i brevlådan...kommer en avi på blå/gula tapeter speciellt nertagna för dej:-)

Kramen!!

Ann sa...

caroline: givetvis skall dom få leka, men det blir så plötsligt ibland o det är ju lite som att lämna över dom till en främling.
menar du att man måste kolla att dom har bälte på sig oxå? gud- finns såna föräldrar???

kram på dig



alla bäckar små: ja- när dom var små har man ju full kontroll över läget. man behöver bara lämna barnen till släkt o nära vänner.
det var tider det.

kram


mamamekko: man skulle vilja gå igenom alla deras vänner o godkänna deras föräldrar. men så funkar ju det inte i livet.
dom går i en blandklass o flytande klasser. så det är många ungar att hålla ordning på. men om några år känner jag dom bättre.
jag kan inte låsa in dom precis. eller kan jag??;)

kram


mari: jag vill helst inte tänka på hur det kommer att bli när dom börjar hänga ute på gatan/stan själva. nu är dom åtminstone inomhus och är "bevakade".
men sen låser vi in dom. endast utgång i sällskap av sina föräldrar.;)

kram o jag ser fram emot tapeten! det är så färglöst i nya huset!!!

Anonym sa...

Det kunde lika gärna varit jag som skrivit detta! Känner igen mig SÅ väl!!!!

Det värsta är att jag inte känner förtroende för en av Albins kompisars föräldrar. En gång när han var där efter skolan och fram till sju så kom han hem och hade varken fått mellis eller kvällsmat. Här hemma är vi noga med sånt och om ett barn är här så länge så får den alltid både och. Sen är det lite andra saker som man reagerar på. Vad sjutton ska man göra? Han är ju så glad i sin kompis och man vill inte ta ifrån honom det. Jag bara fasar för att frågan om han får sova över kommer. För det gör den nog snart för kompisen har sovit över här. Vad gör man?? Suck!!

Som förälder våndas man så mycket över sådana här saker. Och ja menar som samhället ser ut i dag är man inte trygg någonstans. :S

Tänk när dem är tonåringar och ska ut och dansa. Hua!! Då är det jag som ligger i buskarna och spionerar. ;))

Många kramar Malin I&D

Ann sa...

malin: det är så skönt att höra andra. för ibland tror jag att jag går här hemma o blir mossig i ´huvudet o att det bara är inbillning.
men vissa har ju ingen koll på ungarna o då tänker jag att dom inte vet vad barnen håller på med.

jag ger alltid barnen mat o ser till att dom är mätta och håller uppsikt. fy om det skulle hända ngt.
tänkt den dag dom skall ut på stan 1:a ggn! du smyger den här mamman oxå i buskarna!

kram på dig!!