2007-05-02

Deklaration och depp...

Igår deklarerade maken mhj av svärfar. Jag tänkte passa på att måla om våra utemöbler men detta är omöjligt med 2 glada och "sprittiga" barn. Alltså åkte jag iväg och lämnade lille sonen hos mormor för han skulle ändå behöva en tupplur.
Lillkillen var så ledsen, grät stora tårar (mkt berodde på trötthet) och jag mådde så dåligt men det gällde ju bara 1-2 timmar. I vanliga fall har jag inte ont av detta för jag vet att han trivs där och blir omhändertagen på bästa sätt.
Det värsta är om detta händer när vi skall åka iväg på vår resa! Jag inser nu hur fruktansvärt det kommer att bli. Fattar inte hur jag kommer att överleva utan mina barn. Jag känner mig som världens sämsta mamma som lämnar dom för att ha semester.
Min man har åkt förr i 1-2 v. och visst saknar han dom men man klarar brukar han säga. När det bestämdes att fiskegänget skulle dra till Bahamas då protesterade jag. Inte ville jag sitta här hemma med 2 barn och han är på Bahamas själv. Det är ok när dom åker till norra Norge.
-Åk med då sade maken! Våra föräldrar tog gärna hand om barnen så vi beställde resan.
Nu sitter jag här med världens klump i magen och vill inte. Fast jag vill det jättegärna, saknar att umgås på tu man hand med maken. Samtidigt har jag så svårt för att glädja mig för resan för det innebär att vi reser ifrån barnen.


Som tur är skall vi åka till Thailand med barnen nästa år så det dåliga samvetet mildras lite.



Ödestrand på Phuket- vår beach nästa år kanske?

4 kommentarer:

Mie sa...

Nej men åh vad jag förstår dig! Och samtidigt åh, vad jag vill säga åt dig att du ska unna dig att njuta utan barnen;-)
Lättare sagt än gjort, jag vet, men det kommer säkert att funka bra! Och tänk att få åka till Bahamas! Själv ska jag ju måla hus:-(

Kram!

Ann sa...

mie: tack för dina ord. Jag vill dock poängtera att det INTE synd om mig, jag klagar inte, jag luftar mina tankar bara.
Man vill göra ngt kul men det medför tyvärr ngt annat tråkigt, ja du förstår...
Ska verkligen göra mitt bästa för att ha det skönt!
kram på dig också!!

Linda K sa...

fattar precis känslan. jag tror att det faktiskt är värst för föräldrarna, och det är ju en liten tröst i det jobbiga :)

Ann sa...

linda k: tröst är precis vad jag behöver! Hoppas innerligt det känns bättre när man väl åkt, för nu tror jag hela tiden att jag skall bryta ihop vid avskedet ;(